Julfest

Tänkte att jag skulle skriva blogg, men insåg att jag inte vet vad jag ska skriva, jag orkar inte, och inte hinner jag heller.

Snart ska jag på julmiddag/julfest på skolan. Då jag känner mig förkyld i huvudet (observera: inte någon annanstans) skulle jag helst av allt vilja, och helst av allt BEHÖVA gå hem och lägga mig. Inte nog med det, när jag kommer hem ikväll måste jag städa upp lite i lägenheten. Stressiga mornar sätter sina spår.
Och inte nog med DET; imorgon måste jag gå en halvtimme tidigare än jag brukar för klassen ska till Lima på besök hos vår lärare. Tack och lov blir jag upplockade (inte upp-lockad, utan upp-plockad) vid Ica, vilket inte är så långt hemifrån, hehe ;)

Nu ska jag gå och försöka göra mig fin (vilket idag känns som en alltför stor förhoppning) till julfesten som jag egentligen inte orkar gå på. Men min klass ska ju faktiskt sjunga bulgarisk sång (kompat med trum på hink med ko på) och "Tänd ett ljus" med vår lärare Anders (gruppens just nu enda man) fina och smöriga slut "För jordens barn."

So long

Frukost

Jag tänkte bara säga till som har tid och kapacitet (kanske fel ord att använda i sammanhanget, jag vet inte) ; ät frukost!
De få gånger jag har lyckats med det på sistone (hallå! jag gjorde det jämt förut!) har jag mått avsevärt mycket bättre. Okej, det kanske inte kom som någon överraskningen, men jag har i alla fall testat det. Ska bara försöka komma ur vanan att "testa det"...

Nu ska jag på gubb- och gummhistoria (bubbelgum)! So long!

Rykten

Det är lite läbbigt att det faktiskt går rykten om en själv. Jag har visserligen aldrig riktigt trott att det inte gör det, men ändå. Fick nyss höra ett. Det är visserligen inte något farligt rykte, på inga vis, men det fick mig att inse att det kanske finns massor av rykten därute, mer eller mindre sanna, och mer eller mindre roliga.

Olyckliga omständigheter på väg till skolan

Har just sjungit "Hela familjen går ut med geten..." för klassen. Jag säger då det...

Dagen började såhär: Min dagliga promenad till skolan. Jag började vandra i tid, men vad händer då? Jo, det regnar och blåser och regnet ska nödvändigtvis hamna rakt i ansiktet.
Lösning på det: Paraplyet används som sköld. Men istället för att glädjas åt denna chans att leka riddare, eller Gimli eller något, så drabbas jag av ett nytt problem, nämligen att jag tvingas bära både väska och kasse i samma arm. Tungt! Alltså, jag måste byta arm hela tiden. Detta drar av minut för minut vilket resulterar i att det där med att vara ute i tid inte längre känns som en verklighet.
Inte nog med det, min ena strumpa envisas med att åka ner över hälen hela tiden.
Och inte nog med DET, plötsligt får jag jätteont i höften! Av vilken anledning då? Okänd! Lite som att den har hamnat ur led, vilket för med sig att min hastighet måste sänkas nämnvärt och jag måste, suckandes och stånkandes, HALTA mig fram till skolan.

Resultat av det hela: Jag kommer för sent.
Kommentar till det hela: Blä!

Jazz

Nu har jag varit på jazzkonsert i skolan. Mina första reaktioner när något är riktigt, riktigt bra, och dessutom något jag gillar att, eller vill, hålla på med själv, är att jag håller på att börja gråta. Ja, det är sant! Tårarna trycker på direkt. Dock kan jag behärska mig... Det var i alla fall det första jag kände ikväll när de precis började spela.

Eftersom att jag sysslat så mycket med folkvisor och liknande på sistone, och det är det enda jag har i huvudet, så blir det inte så mycket jazz. Tyvärr! Det har frustrerat mig, och ikväll höll jag på att smälla av! Det är ju det där jag vill satsa på!

Min första reaktion efter konserten var att jag blev sur på de som man hörde från något övningsrum sitta och öva på folkmusik. Hur kan man göra det istället för att gå på jazzkonsert? Dessutom ville jag inte bli påmind om det och få ur den sköna "jazzfeelingen" jag var inne i. Så ja, jag kände mig rentav irriterad.

Nu sitter jag och väntar på tåget som inte går alltför snart, men det regnar ute! Blä!

Stereotyper

Jag kan inte låta bli att tycka det är lite roligt mer stereotyper. Det sitter några "fjällisar" (de som läser "fjäll" på folkhögskolan) här i datasalen. De har prassliga byxor, fleecetröjor, ofta skägg och de jag hör nu pratar norrländska. Dessutom står det termosar bredvid datorn. Hihi, så lustigt!

Gifflar med äppelmos

Jag bakade gifflar med hemmagjort äppelmos som Henrics mamma kokat

Det föll på ton"fallet"

Igår fick jag samma kommentar av två personer. Jag hade nämligen lockat håret (så som jag på något vis orkade under hela högstadiet och stor del av gymnasiet). Först på morgonen av kassörskan, medan jag gräver i väskan efter plånboken:
"Vilket fint hår du har."
Lät uppriktigt och jag blev glad för en fin kommentar från en "främling."

Senare:
"Men vad Sofie var fin idag då!"
Kanske låter som en minst lika trevlig kommentar, men där föll det på tonfallet. Jag kan ju ha fel, men det lät mer på något vis som det betydde "Oj, vad Sofie har gjort sig till då."

Det ligger en hel del vikt på tonfallet när man säger saker kan man säga! Den första kommentaren gjorde mig nöjd med mitt hår, den andra fick mig att känna som att det var typ överdrivet lockigt, eller så. Att jag såg löjlig ut kanske.
Fast så är det ju möjligt att jag, liksom många tjejer/kvinnor, krånglar till det lite, "tolkar" lite för mycket...

Frierier

Har suttit och gottat mig en stund nu i andra människors berättelser om sina frierier. Jag blir nästan tårögd, och känner mig urlöjlig där jag sitter!

Då vet ni alltså vad jag fördriver tiden med ibland! Men det finns faktiskt väldigt mycket olika varianter. Dock är jag så konservativ att jag tycker det är många gånger roligare att läsa om när mannen friar...

Kanelbullarna

Hemmafru

Idag provade jag på en intensiv dag som hemmafru. Undervärderat "yrke" måste jag säga!

Jag bakade kanelbullar (tog hela kvällen), lagade mat, handlade, dammsög, tvättade toaletten, tvättstället, diskade, torkade disk, städade osv.
Sen var jag ganska slut! Tänk att på detta även lägga till sysslor som att tvätta, laga mat åt flera personer, hinna umgås med make och ta hand om barnen. Kvinnor (och män såklart) som hanterar detta; det är beundransvärt!

På ny ort

Jaha, då är man inne på sin andra vecka i skolan nu då. Tusentals nya intryck, nya ansikten, och nytt, nytt, nytt. Men ändå kommer jag inte på något att skriva nu!

Idag har jag träningsvärk. En gång i tiden (för sisådär tre månader sen) dansade jag varje dag i skolan. Sen kom det ett sommarlov som liksom svepte med sig en hel del lathet på samma gång. Den latheten var smittsam och förde olyckligtvis med sig ännu mer lathet som i sin tur...ja, ni fattar.
Eftersom jag var danslärare, och inte elev, igår så får man inte ligga på latsidan inte. Det känner jag av nu.

Jag hoppas på post när jag kommer hem. Risken, nej CHANSEN! (noga det där!) är nog dock liten. Du som läser detta, och vet med dig att det var ett tag sedan du skrev brev till mig, kan ju se det som en uppmaning att ta fram papper och penna.

En tjej här i datasalen sitter och pratar franska med någon över Internet. Jag tyckte hon sa något om "psykopat"! Är det mig hon menar?!
Oj, nu tyckte jag hon sa "marsipan"!

Nu ska jag nog börja dra mig hemåt. Min mage har nämligen talat om det för mig... Blir det korv eller sallad till middag? Det är frågan. Vi åt korv till lunch... Då blir det sallad.

Stolthet, fördom och inget att göra

Dag nummer två - sista veckan.
Fråga: Vad göra?
Svar: ingen aning

Ungefär såhär känns det. Stressen smyger sig på inför skolstarten, viljan att utnyttja tiden den här sista veckan av lovet. Göra mig nyttig, ha roligt, utnyttja och ta vara på dagen till det yttersta.
Men eftersom ingenting av detta tycks inträffa och jag därför inte har någonting att skriva om i min blogg kan jag ju berätta allt onödigt jag har gjort på sistone.

Det jag tycker umärker den senaste tiden skulle jag vilja påstå är min och Maries "Pride and prejudice"-frossa (Stolthet och Fördom) Okej, frossa är väl kanske att ta i, men vi har då i alla fall sett alla 6 avsnitt från - 95. Inga nymodigheter med Keira Knightly här inte, nej nej. Colin Firth har fått representera rollistan med sina otroligt tjusiga polisonger (?).

"It is said that a friend in need, is a friend indeed."

Är inte det väl uttryckt så säg? Tack Mary Bennet för den.

Avsaknad av skägg

Sitter och väntar på Älskling. Han har nämligen rakat av sig skägget (till mitt förtret) och jag oroar mig skarpt inför att träffa honom. Jag kommer inte känna igen honom! Inte nog med att han nu har gjort sig av med skägget - jag har aldrig sett honom utan!
Tack och lov har han lovat att låta det växa ut igen på en gång. Jag funderade en stund på att låta honom isolera sig ett tag i väntan på strån och inte träffa honom på ett tag. Men förmodligen (vadå förmodligen? självklart!) älskar jag honom för mycket och kan inte motstå att få träffa honom ändå.
Dock har jag bett honom säga "Hej, det är jag som är Henric!" när vi ses, så att jag vet liksom... ;)