Danslektion

Nu är jag hemkommen efter en danslektion med "mammorna". Det är så roligt att undervisa nu, jämfört med tidigare! De är så glada och positiva! För det mesta alltså. Det kan ju hända att självförtroendet sviker och "det gåååår bara inte!" kommer fram, men de tar det ändå med ett smile.
Det är den stora skillnaden mellan tonåringarna jag har haft tidigare och dessa kvinnor, som de flesta är någontans kring medelålder. Tonåringar blir inte glada när de klarar något, de blir uttråkade, men klarar de inte det direkt så är det kasst. Fel på dem eller fel på steget. Ingen idé. Usch och blä! Hata dans. Typ... Nu generaliserar jag en del visserligen, men det är detta som är den stora skillnanden.
Förut gick jag ofta hem efter dansen och var irriterad, men nu är jag istället alltid på mycket bra humör. Men det är ju faktiskt helt normalt att bete sig sådär när man är i yngre tonåren, tror jag i alla fall.
Jag har faktiskt en gång (på omvägar) fått höra av en ung danselev att jag är hård. Det måste jag säga var ytterst roande att höra! Jag tror de flesta som känner mig lite skulle beskriva mig som ganska mjuk, vilket kanske inte alltid stämmer. Det kan nog hända att jag kan vara lite hård som danslärare, men man måste faktiskt pressa dem lite och ta kommandot, och inte ta allt på deras villkor, för då utvecklas de inte. Det tror jag alla fall.