Om det där med vuxenheten igen...

Nu har jag funderat lite mer på det där med att vara vuxen (som jag skrev om här) och kommit fram till något lite luddigt. Jag är inte barn, det var ganska längesen jag var. Dock kan man ju fortfarande känna sig så i vissa situtationer. Jag är inte tonåring heller. Jag är ung vuxen. En sådan som är vuxen och kan ta eget ansvar, men samtidigt inte kan precis allt som har med att vara vuxen att göra. Jag menar, jag har ju aldrig tagit lån till ett hus till exempel, så jag vet inte hur sådant funkar. (Är inte påväg att göra det heller, kan jag tillägga.) Det är sådana saker, som man inte är van vid, som man aldrig har gjort än och som gör en osäker, som kan få en att tvivla på att man verkligen är vuxen. Men frågan är om man egentligen någonsin kommer kunna och vara säker på allt sådant där? Jag har svårt att tro att man alltid, när man är kring 50 till exempel, känner sig helt hundra och självsäker jämt...

Sen är det ju stora saker som spelar in också. Jag tror till exempel inte att man riktigt kan förstå det där med riktigt ansvar förrän man har barn. Nu får jag väl tillägga, för att inte såra någon som nu tror att jag menar att man aldrig blir vuxen om man aldrig får barn, att jag inte menar så. Dock tror jag det är en riktigt stor grej som verkligen sätter prov på ens mognad och ansvar, som man aldrig riktigt behöver använda om man inte har barn.

Sen, som min mamma skrev i en kommentar, så kan man ju känna sig barnslig, även när man är kring 50. Men barnasinnet är ju lite en annan sak, och en sak som man ska vara rädd om och bevara! Särskilt nyttigt om man har barn, kan jag tänka mig...