3 - Min första kärlek

Första gånger jag blev kär så var jag sju år och gick i första klass. Förälskad kanske man ska säga snarare... Jag var förälskad i en ganska busig kille i min klass som ville bli brandman när han blev stor. Min bästis var kär i hans bästis. Perfekt för oss. Men jag kan inte minnas att det höll i sig så länge och inte var det så hemskt allvarligt heller. Jag tvivlar starkt på att det var besvarar och vad jag minns så sörjde jag inte direkt. Dock skrev jag ett antal sidor om honom i min rosa dagbok.

Sen blev jag kär i Erik av Pommern i Salve, minns ni det sommarlovsprogrammet? Jag blev inte kär i skådespelaren utan i prinsen själv. Han var väl ungefär i tjugoårsåldern... Skrev om honom också i min rosa dagbok. Önskar jag hade den här så jag kunde citera! Sen har det väl dykt upp någon ny prick lite då och då under åren. En i början av mellanstadiet, en i slutet, en i högstadiet och så vidare. Inget allvarligt egentligen... Kanske jag hade blivit sur då om jag hörde mig säga nu att det inte var något allvarligt, vem vet.

När gick i gymnasiet dock, då hände det något helt annat. Då dök ”mannen i mitt liv” upp, när jag minst hade väntat det. Han hette Henric och jag är gift med honom idag. Han var min första RIKTIGA kärlek.

Vi gick i samma klass. Jag tänkte att om jag blir tillsammans med Henric nu, då är det för alltid. Då kommer vi gifta oss och hela kittet. Jag var liksom säker på det redan innan. Att vi skulle gifta oss en vacker dag var liksom så otroligt uppenbart för oss redan från början.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på förhållanden där man inte vet vart man är på väg. Där man inte båda vet var man har varandra, där man inte kan prata om framtiden tillsammans. Jag kan inte riktigt tänka mig hur det måste vara... Inte har jag heller förstått ”Hur vet man när man är tillsammans?” Det vet man, tycker jag. Vi visste i alla fall, det var självklart.

Det finns miljontals sånger som handlar om kärlek filmer, böcker, ALLT handlar om kärlek nästan! För kärlek är alltid på tapeten. Visst hade jag förstått redan innan att kärlek var något underbart, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket. Att man kan älska en människa så mycket, det går inte att förstå förrän man upplever det. Det går inte att beskriva. Det kommer aldrig gå att beskriva! Att älska en människa så det känns i varenda millimeter av ens kropp. Och det är inte bara den där förälskelsen som är så rolig i början, pirrig och spännande, för det är ju fantastiskt roligt. Nej, det är ännu bättre, det är en helt annan sak. Så otroligt mycket bättre!