Om man hade en dröm

Tänk om man kunde ha en tydlig dröm! Tänk om man visste vad man "ville bli"! Vad man vill satsa på! Fler och fler runt mig, i min egen ålder, bestämmer sig för vad de vill göra. Jag har fortfarande ingen aning. Ingen som helst! Det är inte så att jag inte har valt bland alla drömmar. Jag har ingen idé alls.
Därför kan jag bli så avundsjuk på de som verkligen har en dröm! Något de verkligen skulle älska att hålla på med. Jag kan även blir frustrerad på de som har en dröm, men struntar i det. Som jobbar på ett jobb de inte trivs med och skjuter bort sin dröm som bara en dröm. De vet inte hur bra de har det som faktiskt har en dröm. Jag tror nämligen att det mesta går att uppnå om man verkligen vill det.
Om man bara visste vad man ville...

Lucka 11 - Ett ögonblick

Jag minns ett ögonblick från när jag var fyra. Jag tycker det är lite speciellt att jag fortfarande kommer ihåg just det lösryckta ögonblicket från när jag var så pass liten, och undrar lite varför just det har fastnat genom alla år.

I alla fall så minns jag att jag stod framför den stora spegeln vi hade i hallen, iakttog mig själv och tänkte att "Nu är jag fyra år". Jag liksom bara begrundade det och försökte ta in det. Jag var verkligen i nuet och konstaterade att det var så där det kändes att vara fyra år. Jag tycker att det är ett litet roligt minne. Det låter som att jag var en riktig tänkare.

Egentligen borde man nog göra det oftare. Bara stanna upp och insupa stunden och tänka på det som är nu. Inte det som komma skall och vad som ska bli och när, var och hur. Ibland borde man stanna upp och bara tänka att "så här är det att vara jag nu" och tänka på hur det känns. Det tror jag kan vara nyttigt.

Lucka 3 - Mina förebilder

Jag och min syster diskuterade den frågan en gång när vi höll på att förebereda mig inför en arbetsintervju.

Min man är en förebild för mig när det gäller många saker. Till exempel så beundrar jag honom för att han vågar förverkliga sina drömmar och vågar satsa, även fast det inte är någon trygg och lätt bransch han ger sig in i. Han ger sig in i det som intressar honom med en enorm beslutsamhet och lägger ner så otroligt mycket tid och energi på allt han tycker är intressant och roligt. Så mycket att han kan nästan ALLT om ett ämne! Det fascinerar mig verkligen!

Dessutom beundrar jag honom för att han är så trygg. Han tror alltid att allt kommer att lösa sig och är alltid en stadig pelare i mitt liv.

Sen ser jag även upp till min syster för att hon är så snäll och tålmodig. Hon hetsar liksom inte upp sig och får utbrott för saker som jag skulle få det för, utan hon är lugn och trygg, samtidigt som hon kan vara helt crazy, på ett bra sätt.

Det finns så klart även en massa människor som jag ser upp till och beundrar, men som jag inte orkar ta upp här. Och så Jesus så klart. Om det är någon som har missat att jag är kristen så vet ni det nu. Han var en man som alltid gjorde gott och som älskade mer än någon någonsin har älskat. Det är en förebild som heter duga!

Tänker tillbaka året i Malung

Det känns så otroligt avlägset nu att tänka tillbaka på mitt år i Malung nu. Jag tänkte på det nyss när jag berättade något för Marie. Tänkte på hur jag levde, vad jag gjorde, vad som var bättre då än nu och tvärtom. Nästan allt är bättre nu, utan tvekan! Men det är intressant att tänka tillbaka på hur man mådde, hur man prioriterade och vad man tänkte på på den tiden.

Jag och Henric hade väl lite av ett distansförhållande då kan man säga. Eller ja, det hade vi väl. Det var 6 mil emellan oss. Det värsta var att Henric repade nästan varenda dag och vi träffades inte så speciellt ofta. Någon gång i veckan ibland bara, ibland oftare dock. Dessutom visste vi inte alltid när vi sa hejdå när vi skulle ses nästa gång. Det var det värsta! Vet man att "vi ses på torsdag!", då kan man ta sig igenom det, men hade man ingen aning om när vi skulle ses nästa gång, då blev det nästan outhärdligt. Åtminstone för mig! Vissa dagar kunde vara helt förstörda på grund av detta. Nej, usch! Tack och lov för att jag får vakna upp och somna bredvid Henric varje dag! Kärlek är underbart men det kan vara otroligt jobbigt när man saknar varandra!

Varför kvällstidningar?

Det finns en sak som jag inte riktigt hajar. De handlar om att läsa nyheterna. De flesta skulle nog påstå att kvällstidningar som aftonbladet och expressen är väldigt bra på en sak, och det är att förstora upp nyheterna! Löpsedlar, rubriker och ibland även innehållet får en nyhet att verka större än den är, eller talar om saker på ett sätt så man tror saker som inte är sant. De skriver dessutom hela artiklar om ingenting, väldigt ofta. Och så vet man att de ofta får anmälningar för att skriva saker de inte har tillstånd till, men de tjänar mer på lösnummer än de förlorar i böter...
En hel artikel, som det har stått om på en löpsesel, kan ibland egentligen bara innehålla ett kort citat från en person, och det är egentligen det enda riktigt innehållet. Det kan väl kanske de flesta hålla med om?

Men ändå, sammma människor som tycker dessa saker som jag just har sagt läser någon av dessa tidningar när de vill läsa nyheterna. Framförallt aftonbladet, har jag uppfattat det som... Jag brukar se folk läsa dessa nyheter och folk länkar ofta till någon av dessa tidningar på facebook.
Jag tycker det känns lite motsägelsefullt! Jag har även gjort samma sak själv förut... Jag kritiserar tidningen för att den överdriver saker, men sen är det även där jag tittar om jag vill veta vad som har hänt i världen. Detta känns faktiskt lite konstigt. Nu har jag slutat med detta och läser istället DN eller Svd om jag vill få veta vad som har hänt istället. De har inte lika många artiklar om en sak, men de känns många gånger seriösare. Och framförallt, de har inte en massa artiklar i syftet att skrämmas.

OBS! Jag säger inte att det är fel att läsa aftonbladet eller expressen, men om man som jag tycker att de är lite löjliga och oseriösa, varför fortsätter man då att läsa just de tidningarna (eller framförallt på nätet) när man ska ta reda på vad som händer i världen?

Att se fram emot saker

Jag har alltid varit väldigt beroende av att ha något att se fram emot! Jag måste alltid ha något att se fram emot i olika "nivåer" kan man säga. Man kan dela upp det i tre kategorier:

1. Något väldigt nära. Kanske imorgon/övermorgon/helgen.

2. Något inom den närmaste framtiden, inom ett par månader ungefär, max.

3. Långsiktiga mål, alltså FRAMTIDEN. Saker som jag ser fram emot i framtiden. Den "riktiga" framtiden. Mycket längre fram. Det som är "livet" liksom.

Saknar jag något i någon av dessa kategorier blir jag deppig. Om jag till exempel ser fram emot de kortsiktiga målet, kategori ett, och så tar helgen slut (vilket alla helger gör) så kan jag ibland känna mig helt knäckt om jag inte har något att se fram emot i kategori nummer två. Det är jobbigt och jag har alltid haft ett problem med detta. Som när jag var liten och längtade tills vi skulle åka till sommarstugan, vilket vi gjorde endast en gång per år, då höll jag på att längta ihjäl mig. När vi då skulle åka hem kände jag mig förkrossad och olycklig i flera dagar efteråt.

Visst är det inte riktigt så här nu längre, tack och lov, men ändå lite. Däremot måste jag säga att jag numera är sååååå mycket bättre på att ta vara på nuet! Ni kanske inte tycker det låter så nu, men det gör jag verkligen! Jag kan verkligen njuta av just nu! Jag kan njuta av stunden och "det lilla" mycket bättre. Jag behöver inte dansuppvisningar, kalas, jul eller sommarlov för att känna mig helt och hållet jättelycklig, som jag behövde förr. Jag kan känna total lycka av att bara ligga och lyssna på min mans andetag! Det kunde jag inte för fem år sen, men det kan jag idag och det är underbart!

The greatest thing

"The greatest thing you'll ever learn
Is just to love and be loved in return."

Det stämmer bara så otroligt bra! Jag tycker nog det är så. Det finns inget underbarare än att älska någon helt obeskrivligt mycket och veta att den personen älskar dig tillbaka! Jag vet inte om jag bara är trög, men jag tror aldrig jag riktigt kan greppa det där. Det är för mycket att ta in! Nu kanske det låter klyschigt, men kärleken är en enda stor klyscha. En sann sådan!

Förkortningar

Jag är ung, det vet jag. Jag tycker i alla fall att man är ung om man är 22 och det skulle nog de flesta hålla med om, förutom kanske en del barn... Men jag känner jag mig inte så ung i alla lägen faktiskt. Inte så inne i alla fall! Jag använder nämligen inte alla dessa fortkortningar på ord, som jag inte tycker behöver fortkortas i talet.

Som en gång när jag besökte McDonalds med några i min familj (vilket inte händer så ofta) så var det jag som skulle beställa och då uppstod denna konversation mellan mig och en jämngammal kille i kassan:

- Och en mellan pommes frites.
- En pommes?
- Och en bearnaisedipp.
- En beadipp?

Jag började därmed känna mig ganska irriterad för det kändes verkligen som att han rättade mig hela tiden genom att säga den kortare och mer "hippa" varianten. Det går väl lika fort att säga pommes frites som pommes? Det är ju lika många stavelser! What's the point?
Det kändes snarare som att det borde ha varit han som hade sagt den "korrekta" varianten för kolla att jag beställt rätt.
Kanske jag helt enkelt är helt ute. Kanske ni tycker jag låter som en gammal hagga som klagar på sådant här, men jag har inte mycket till övers får sådana förkortningar.

Förresten, jag förstår inte heller varför man säger "Det spårade" när man menade "Det spårade ur". Hur drygt är det att säga "ur" egentligen? Sådärja, nu har ni fått ett redigt "klagaöveronödigasaker"-inlägg av mig! Varsågoda!

Fri och ledig

I förrgår natt åkte vi till en sommarstuga i Dala-Järna, från Falun. Vi började åka i ettiden och kom fram i tretiden någon gång. När vi hade eldat och fixat och donat var klockan fyra och solen gick upp. Fint var det! Nästan så det var strålande solsken!
Jag insåg nyss hur bra vi har det som faktiskt kan göra sådär! Vi kan och FÅR vara uppe hela natten om vi vill, för det är vi som bestämmer över oss själva. Visst finns det folk i ens omgivning som kanske tycker man är lite knäpp och det är ju inte alltid så bra att göra sådär för det rubbar ju dygnsrytmen totalt, men vi kan göra det om vi vill ändå! För vi är unga och är lediga just nu! Kände bara för att tala om det och att man bör ta vara på det! Slappna av lite och bara njuta av livet och av varandra! Och låta sig vara ledig på riktigt.

4 - Min tro

Jag tror att många jag känner tror att jag är uppväxt i en typiskt kristen familj, men det stämmer faktiskt inte alls. Min mamma är kristen, men kanske inte så praktiserande. Jag var på ”kyrkans barntimmar” när jag var 4-5 år, och sen var jag på läger som anordnades av en kyrka en gång per år. Men that´s it ungefär. Vi har inte bett bordsbön, gått i kyrkan speciellt mycket, eller ens läst julevangeliet på julafton, även fast det kanske är många som tror det... Så alltså, att bli kristen, vilket jag är, är något jag har beslutat mig för själv, utan påtryckningar från familj. Förutom att min syster är kristen förstås.

Många tror att kristen blir man bara genom att antingen vara uppväxt med det eller att man blir hjärntvättad (vad nu det egentligen innebär...?), men jag tror att för att tro, på riktigt, så måste man känna att det verkligen håller och prova det själv.

För mig är det på något vis en självklarhet att tro. Dock tror jag inte för att det ”känns betryggande” att tro på ett liv efter detta” och att det egentligen har att göra med att jag är rädd. Nej, jag tror för att det känns fullständigt logiskt och självklart, och känns fullständigt ologiskt att inte tro att det finns en Gud med tanke på hur fantastiskt allt i denna värld fungerar. Hur fantastisk är inte naturen och hur allt hänger ihop? Och kroppen är ju helt otrolig fascinerande, tycker ni inte? Bara grejen att den läker sig själv liksom! Och alla känslor och tankar vi har, och vad vi kan producera! Och att vi kan föröka oss! Allt detta tycker jag är ett bevis på att vi måste ha blivit skapade av mycket tanke, planering och kärlek bakom och inte bara av en slump. Det tycker jag är helt och hållet uppenbart! Sen finns det ju mycket dåliga saker i världen också, men det är en annan historia... Jag tror inte det är Guds verk eller straff.

Sen finns det ju en massa frågor kring allt. Jag har också en väldig massa frågor, och har långt ifrån alla svar, men jag tror egentligen att det är bra. Jag tror att frågorna gör oss nyfikna och gör att vi försöker ta reda på saker. Och jag tror det är viktigt att inte bara köpa allt, utan att ifrågasätta. Jag ifrågasätter massor och ibland har jag ingen aning om svaren...

Det är nog många som uppfattar kristen tro som bara flum och visst, det kan jag faktiskt förstå, för nog finns det många flummiga delar av det, som liksom ofta kommer på köpet, men som egentligen inte behöver höra till. Jag tror absolut inte att man bara kan bli kristen om man är lite vimsig och väldigt känslosam. Jag tror att det passar alla människor, även om man är jordnära och gillar konkreta saker byggt på fakta. För tron på Gud är så mycket mer än en flummig känsla, det är en livsstil också, och en relation. Men inte som många tror en livsstil med en massa regler och förbud, utan snarare en livsstil med oanade möjligheter. Dessutom finns det är stor trygghet i att tro, att tro att Gud är med oss i precis allt vi gör och att bön har verkan, för det tror jag. Verkligen!

Jag skulle kunna skriva många sidor om detta, men då finns det risk att det inte är så många som orkar läsa. Den risken är redan stor, för det har redan blivit väldigt långt och jag vet att väldigt många läsare tvekar att läsa ett inlägg på en blogg om det är längre än några rader, och inte innehåller någon bild... Men som sagt, det skulle kunna fyllas ut väldigt mycket mer och har ni frågor så är ni välkomna att ställa dem!

3 - Min första kärlek

Första gånger jag blev kär så var jag sju år och gick i första klass. Förälskad kanske man ska säga snarare... Jag var förälskad i en ganska busig kille i min klass som ville bli brandman när han blev stor. Min bästis var kär i hans bästis. Perfekt för oss. Men jag kan inte minnas att det höll i sig så länge och inte var det så hemskt allvarligt heller. Jag tvivlar starkt på att det var besvarar och vad jag minns så sörjde jag inte direkt. Dock skrev jag ett antal sidor om honom i min rosa dagbok.

Sen blev jag kär i Erik av Pommern i Salve, minns ni det sommarlovsprogrammet? Jag blev inte kär i skådespelaren utan i prinsen själv. Han var väl ungefär i tjugoårsåldern... Skrev om honom också i min rosa dagbok. Önskar jag hade den här så jag kunde citera! Sen har det väl dykt upp någon ny prick lite då och då under åren. En i början av mellanstadiet, en i slutet, en i högstadiet och så vidare. Inget allvarligt egentligen... Kanske jag hade blivit sur då om jag hörde mig säga nu att det inte var något allvarligt, vem vet.

När gick i gymnasiet dock, då hände det något helt annat. Då dök ”mannen i mitt liv” upp, när jag minst hade väntat det. Han hette Henric och jag är gift med honom idag. Han var min första RIKTIGA kärlek.

Vi gick i samma klass. Jag tänkte att om jag blir tillsammans med Henric nu, då är det för alltid. Då kommer vi gifta oss och hela kittet. Jag var liksom säker på det redan innan. Att vi skulle gifta oss en vacker dag var liksom så otroligt uppenbart för oss redan från början.
Jag har aldrig riktigt förstått mig på förhållanden där man inte vet vart man är på väg. Där man inte båda vet var man har varandra, där man inte kan prata om framtiden tillsammans. Jag kan inte riktigt tänka mig hur det måste vara... Inte har jag heller förstått ”Hur vet man när man är tillsammans?” Det vet man, tycker jag. Vi visste i alla fall, det var självklart.

Det finns miljontals sånger som handlar om kärlek filmer, böcker, ALLT handlar om kärlek nästan! För kärlek är alltid på tapeten. Visst hade jag förstått redan innan att kärlek var något underbart, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur mycket. Att man kan älska en människa så mycket, det går inte att förstå förrän man upplever det. Det går inte att beskriva. Det kommer aldrig gå att beskriva! Att älska en människa så det känns i varenda millimeter av ens kropp. Och det är inte bara den där förälskelsen som är så rolig i början, pirrig och spännande, för det är ju fantastiskt roligt. Nej, det är ännu bättre, det är en helt annan sak. Så otroligt mycket bättre!

2 - Någonting jag ångrar

Det finns så mycket saker man ångrar så klart. Samtidigt så är det nog inte så mycket i mitt fall egentligen. Jag kan inte komma på några riktigt allvarliga saker, tack och lov. Däremot är jag väldigt bra på att ångra att jag inte sa något. Att jag inte sa ifrån eller sa vad jag tyckte, eller sa det där skämtet eller föreslog ditten och datten. Det hände oftare att jag ångrar att jag inte sagt något än att jag ångrar något jag har sagt...

En grej som jag i alla fall skäms en del för är hur själviskt jag och en vän behandlade en annan vän en gång på mellanstadiet. Jag, vän 1 och vän 2 umgicks en del, vän 1 och vän 2 hade varit vänner längre. Sen en dag bestämde sig jag och vän 1 för att skriva en bok. Varenda rast gick åt till att skriva på den där boken och när vän 2 frågade vad vi skulle göra så svarade vi att vi skulle skriva på vår bok så hon kunde inte vara med. Därför fick vän 2 umgås med de andra tjejerna medan jag och vän 1 blev bästisar och umgicks bara med varandra och skrev på vår bok.
Grejen är att jag insåg inte då hur elaka vi var! Jag tänkte bara att vi skulle ju skriva på boken och då kunde inte vän 2 vara med. Uppenbart liksom! Jag har på senare år insett att det var otroligt oschysst och jag känner mig dum för jag har liksom inte haft någon kontakt med vän 2 sen dess heller... Det ångrar jag! Även fast jag och vän 1 blev så goda vänner och hade roligt med vår bok. Vi var elaka, så var det bara. Tycker att jag var ett ganska snällt barn annars (inte alltid, men för det mesta), men där var jag inte vad en vän ska vara!

Att sakna utan att veta vad

Har ni känt den där känslan någon gång att ni saknar något, men vet inte riktigt vad? Så känner jag just nu, så mycket så det nästan gör ont i mig, 0ch jag vet inte varför!
Jag tror att jag saknar det där som jag brinner för, som jag gjorde en förut med dansen. Jag brinner visserligen för mig och Henric och vårt liv tillsammans och är otroligt lycklig med honom, men jag saknar något att hålla på med som jag verkligen brinner för. Något att se fram emot liksom, men jag vet inte vad det är... Men något är det som saknas. Jag tror det är något som jag tycker är riktigt, riktigt roligt att göra som jag dessutom kan göra med andra, som saknas. Skulle vilja träffa mina vänner mer, det blir alldeles för sällan och man behöver verkligen vänner! Jag vet dock inte vad det är jag söker! Svårt...

Tid för varandra

Jag har tänkt lite på det där med att jag och Henric gick ut och åt igår och bara ägnade oss åt varandra en kväll, "date night" som Elin så fint påpekade att det hette. Jag tror att det är många som underskattar det och inte inser hur viktigt det egentligen är. Som när jag och Henric åkte på minisemester till Jönköping och bodde på hotell i två nätter. Visst hade vi delvis ett ärende dit, men framförallt hade vi det ju supermysigt tillsammans, bara vi två på ett nytt ställe. Man MÅSTE inte åka på solsemester till Mallorca för att det ska vara något speciellt, det finns så mycket annat man kan göra!
Grejer när man bor på hotell någonstans till exempel är att allt det där man har hemma att göra inte finns där. Det finns ingen dator (om man inte har med den såklart) så man behöver inte frestas att kolla sina mail, och det finns inte en massa stök, disk eller saker som behöver lagas eller strykas, så man behöver inte få dåligt samvete för alla saker man inte gör. Man har bara varandra och kan släppa allt annat. Det tror jag är jätteviktigt! För mig är det åtminstone viktigt, och dessa roadtrips och liknande som vi gör några gånger om året, det är något av det roligaste jag vet faktiskt. I sin enkelhet. Visst, det kostar en del att bo på hotell och det kan man ju inte göra allt för ofta, vi har bott på vandrarhem några gånger och det har gått finfint, men man behöver ju inte sova borta heller. Man kan ju gå ut och äta, som vi gjorde igår, åka på picknick eller något annat. Jag tror det viktigaste är att man gör något, som inte riktigt tillhör vardagen.
Jag funkar i alla fall så att jag kan leva på det ett tag efteråt, av minnet av det, sen när det blir vardag igen och det enda man gör är tråkiga vardagssysslor, och så kan man se fram emot nästa gång.
Jag tror som sagt att det är många par som underskattar detta och är lite snåla med just den biten. Man kan inte prioritera bort det hela tiden, för det är viktigare än man tror! "Varför skulle vi äta ute, jag kan ju laga maten själv". Visst, det är klart att man kan, men det är ju en helt annan sak att komma iväg lite, och inte sitta vid samma gamla köksbord varje dag. Det tycker i alla fall jag. Jag tror att många problem i äktenskap och förhållanden skulle lösas, om man bara tog tid för varandra och kopplade bort vardagen för en stund. Och visst är det bra att spara sina pengar för framtiden, men ibland behöver man satsa lite just nu, och inte endast under semestern i sommar. Och som jag sa, allt behöver ju inte involvera pengar heller!

Valrörelse och småkrig

Nu är det ju som ingen kan ha missat valrörelse och alldeles snart riksdagsval. Eller ja, idag är det ju. Jag tänker inte ge mig in på att prata politik, men jag tänkte säga några saker.
Jag tycker faktiskt det är lite jobbigt med allt detta. Att veta vad ens vänner tänker rösta och vad de hatar. Jag tycker faktiskt det kan vara lite tråkigt att veta vad alla har för politiska "tillhörigheter", för på något vis kan det vara svårt att koppla bort det. Att koppla bort de där tankarna om att "jaha, han är vänsterpartist, då är han nog så där", eller "jaså hon är folkpartist, då tycker hon sådär om det där". Does it make any sense? Eller är det bara jag som ofrivilligt kan fastna i de där tankarna?
Jag tycker det är lite jobbigt att se hur ens vänner delar upp sig i två sidor och ser ner på varandra och avskyr varandras åsikter. Hur det konstant pågår små krig, inte minst på facebook.
Alla vill ju egentligen Sveriges bästa, men har olika metoder och tankar om hur det ska gå till. Tänk på det nästa gång du blir arg, det ska jag försöka med.

Tre ord

Nu har jag funderat lite igen. Här kommer tre ord som jag tycker används fel eller för mycket:

Seriöst - Alltså seriöst, jag tycker det används alldeles för mycket. Jag tycker det är ett bra ord, för det är ju det enda som betyder det det betyder. "Allvarligt" funkar inte i alla sammanhang. Däremot används det, framförallt av ungdomar, i varenda mening nästan. Det som händer då är att när jag använder det tycker jag ibland att jag låter som en tonåring med dåligt ordförråd. Önskar att det hade fått användas till det det är till för endast.

Ångest - Används också konstigt. Framförallt av ungdomar. "Åh, jag har verkligen ångest över det här". Det är oftast inte alls ångest det handlar om, utan bara när något är jobbigt eller svårt. Riktig ångest är något helt annat.

Random - Detta är lite konstigt tycker jag. Jag kanske har helt fel, men jag tycker att det ordet används konstigt i svenskan. Är ju visserligen inte ett svenskt ord, men det borde ju betyda samma sak. Om man slår upp ordet står det så här: godtycklig, slumpartar, slumpmässig, förflugen. Tycker sällan ordet används på detta vis. Av vissa, men av många inte. "Asså, det var värsta random liksom."Jag tycker att det låter konstigt jag, men jag kanske är för gammaldags för att förstå mig på detta...


Jag vet att jag är väldigt petig nu, och jag har alltid varit lite av en språkpolis. Inte överdrivet, men ändå. Fast här i bloggen orkar jag inte vara så noga. Jaja, nu har jag fått uttrycka min frustration över dagens språkanvändande. Nu ska jag gagga vidare och gå till tvättstugan snart igen... Är det inte kul att det heter just tvättstuga? Stuga liksom, det är ju inte ofta tvättmaskinerna finns i stugor, men jag tycker det låter lite trevligare.

Buddha-staty

Nu ser jag att jag inte har skrivit blogg på några dagar och inser att jag nog måste göra det, för annars finns risken att jag fastnar i det och det inte blir av på väldigt länge. Det var någonting jag funderade på att nämna, men vad var det... Jo!

I butiken Only i Falun (där Vero Moda låg nyss) har de placerat en stor, fet Buddha-staty i mitten av butiken. Ja, med betoning på stor och fet. Den är enorm! Tycker jag i alla fall. Tar liksom upp en stor det av butiken. Den är vit och blank, har stor svällande mage och mansbröst.
På något sätt känns det som om det inte är någon som reagerar märkbart över hans vistelse där. Buddha är ju liksom inne. Men tänk om de istället hade placerat en stor staty av Jesus, med några lamm, till exempel. Då hade det nog blivit liv i luckan minsann! Då hade det snackats om kränkningar och om att ta religös ställning osv osv. För allt som är kristet är numera giftigt och hör bara hemma i kyrkan. Men buddha däremot, han är tillåten och väldigt välkommen tycks det som. Han representerar ju godhet och det gör inte Jesus. Eller?

Jag har ju inga riktiga bevis på att det skulle bli så här, om någon smällde upp en Jesus-staty mitt i en modebutik, men jag är ganska säker på att det skulle vara en helt annan femma. Jag förstår faktiskt inte riktgt detta, och tycker det är synnerligen orättvist.
Jag undrar vad personen tänkte, som bestämde att Buddha-statyn skulle in på Only. Vad tror du? Var det för att den var så snygg? Eller för att han är "på modet"?

Brandlarm på Kupolen

Idag gick brandlarmet på Kupolen. Det tjöt och en röst upprepade "Viktigt meddelande. En brand har utbrytit i lokalen. Var god lämna lokalen vid närmaste utgång omgående." Något i den stilen i alla fall. Folk började röra sig mot utgången, men inte i något jättehögt tempo direkt. Jag var ganska långt från närmaste utgång då, men det gick väl ganska fort att ta sig ut. Inte för att jag trodde att det faktiskt brann, men man vet ju aldrig.
Det ryms då i alla fall väldigt mycket folk på Kupolen, märkte jag när man kom ut. Det märktes ganska tydligt på folk att de inte tog det på allvar. Fast hade det verkligen brunnit hade det kanske skapat panik på direkten och då hade det nog märkts. Men ändå, jag måste säga att det nästan är läskigt hur lite respekt folk har (inklusive jag själv) för brandlarm, för det brinner ju aldrig, det är aldrig på riktigt när larmet går. Det är lite farligt nästan, skulle jag vilja påstå, i fall det verkligen hände. Ifall folk alltid är så där sega och inte tar det på allvar. Fast panik kan ju också vara farligt!

Klasser

Såg filmen Bröllopsfotografen med Henric igår kväll. Det fick mig att fundera lite över det här med klasskillnader. Det existerar ju faktiskt i Sverige ännu, även fast jag ibland tänker att det mest var för som samhället såg ut så. Jag tänker däremot inte säga att någon är bättre en någon annan, överklass eller arbetarklass. Båda har sina sidor och saker och ting är faktiskt inte bara svart eller vitt.
Jag kan inte säga så mycket om överklassen i Sverige, eftersom jag inte har så mycket erfarenhet på den punkten. Däremot kan jag tänka mig att det kan omfatta en del ytlighet då mycket pengar tenderar att påverka människor på det viset. Måste inte nödvändigt vara så, men jag säger att jag kan tänka mig att det inte är ovanligt inom överklassen.
I arbetarklassen däremot är det ofta den där bitterheten som spökar, och det kan jag faktiskt säga att jag har erfarenhet av. Jag vet inte hur många gånger jag har lyssnat på folk (på bussen eller liknanade, eller i samtal med mig) som BARA har klagat! På samhället, på sjukvården, på försäkringskassan, på mataffären, på grannarnas barn, på ALLT! Visst kan man väl få klaga när något är jobbigt, eller när man är missnöjd, men en del människor gör verkligen inget annat än klagar! De är bittra helt enkelt, allmänt bittra. Så önskar jag att jag aldrig kommer bli!

Syn på mode

Jag har funderat lite på vad jag har för syn på mode. Jag är nog varken för eller emot. Eller jo, nog tycker jag nog att det skulle vara tråkigt om det inte fanns något mode alls, eller aldrig funnits. Däremot så ser jag det inte som något som är extremt viktigt i livet, om man säger så. Det är viktigare att klä sig i det man trivs med än att det ska vara moderiktigt.

Jag fascineras faktiskt ibland av folk som alltid klär sig extremt moderiktigt, alltid med det nyaste och med de rätta accesoarerna. En direktkopia från en modetidning. Ibland känner jag mig dålig som inte alls har en sådan koll och inte på långa vägar är sådär inne, men ibland tycker jag mer att det verkar jobbigt. Och dyrt om inte annat!

Efter en del fundering har jag kommit fram till vad jag har för förhållningssätt till mode. Jag kan tycka det är intressant att veta vilka färger osv. som kommer vara inne i vår. Jag vet en del, men jag är inte extremt insatt. Jag tar reda på vad som finns och är inne, och väljer ut vad av det som är inne som jag tycker om. Det andra som jag inte gillar, som inte känns som jag, men som är inne, det struntar jag i.

Men en fråga återstår. Dessa männsikor som verkligen har allt och hänger med i svängarna till hundra procent. De arma stackarna som verkligen sätter på sig allt som är aktuellt i modevärlden, trivs de i allt? Känner de sig hemma i allt? Eller har de på sig saker som inte riktigt känns som de själva ändå, för sakens skull?